Being Sofie

Radioskugga

2012-01-15T19:04:00.001+01:00

Det är bara mörkt nu, alldeles alldeles svart.

Återkommer när jag orkar mer än att bara gråta, ha hjärtklappning och deprimerande tankar.

Nytt år, nytt kapitel, nya löften

2012-01-10T09:21:00.002+01:00

2012 ska jag:

Bo i Sverige hela året för första gången sen 2007

Ordna upp mitt liv, dvs skaffa jobb, lägenhet osv

Bli lycklig igen, eller iaf lyckligare än 2011 (borde vara ganska lätt)

Springa Tjejmilen

Gå på konserter och festivaler

Förhoppningsvis bli kär igen, men det är inget löfte

Vad tror vi om det här? Do-able?

Älskade, saknade

2012-01-07T11:04:00.003+01:00

Läser det här och så suger det till i magen, liksom hugger till sådär i bröstet som det inte gjort på länge.

Älskade, underbara, saknade stad. Jag känner för Melbourne som jag aldrig känt för någon annan stad någonsin. Trots att jag också förknippar stan, och hela landet förresten, med allt det där som gör ont, så saknar jag så otroligt mycket. Och när jag läser tänker jag att det var ju så det skulle bli för mig också, han och jag, långt där borta. Varandras allt, varandras trygghet, varandras hela liv. Men vi hade inte det som de har, och det är okej. Jag vet det, och jag vet också att det kommer hända igen. Nån gång, nånstans. Antagligen i en liten småstad i Sverige och inte i världens bästa, mest underbara stad.

Jag hoppas jag en gång kommer tillbaka, kanske med mina egna barn. Att få visa var jag en gång tillbringade mitt liv, landet jag både älskar och hatar. Så trots att det suger till i magen, att det hugger till i bröstet har jag också en otrolig längtan tillbaka.

En dag, nån gång kommer jag tillbaka. Till mitt älskade, hatade land, till underbara, fantastiska Melbourne.

Storm

2011-12-29T08:10:00.003+01:00

Det blåser upp till storm utomhus, det regnar och vinden är så stark att när man cyklar står man i princip still.

Det blåser storm inom mig också, det är mörkt, kallt, regnigt. När det blåser som mest står allt i princip still. Det känns nästan som att hjärtat hoppar över ett slag, slår bara vartannat, bara för att det måste. Trycket över bröstet, uppgivenheten, sorgen, stressen överskuggar allt och samtidigt blir jag förbannad på mig själv för att jag mår såhär. För att jag tycker synd om mig själv, för att jag nästan slutat tro att allt kommer lösa sig. Jag blir arg för att jag vet att jag förtjänar att må så sjukt bra, att allting bara reder upp sig, snabbt. Tycker att andra har sånt flyt, har det så lätt, får allt serverat på ett silverfat. Och så blir ju ännu argare för detta är inte jag, jag är ingen missunnsam människa. Egentligen. Bara nu.

Åh vad jag önskar, hoppas, vill att det ska vända nu. Helst snart, gärna imorgon.

Om det bara vore så enkelt...

2011-12-28T13:26:00.000+01:00

Så minns jag 2011

2011-12-27T08:11:00.002+01:00

Försökte mig precis på att skriva en sån här lista. Det gick inte så bra, jag kom inte förbi första punkten.

Jag kan inte tänka på fem saker som varit bra 2011, inte ens en eller två eller tre. Definitivt inte fem. Det känns som att 2011 varit ett år som jag helst av allt vill glömma, som bara präglats av en massa dåligheter. Eller kanske mest en dålighet som sedan smittat av sig på alla andra delar av mitt liv.

Det känns som att halva 2011 gick åt till att längta efter Sverige och resten till att vara här, oväntat och plötsligt. Och även om jag under 2011 mått sämre än jag gjort på väldigt, väldigt länge har jag också mått så otroligt mycket bättre på samma gång. Jag tror att jag förlorade mig själv nånstans de två senaste åren, och nu har jag äntligen börjat hitta tillbaka igen.

Jag kan bara hoppas att 2012 blir bättre än 2011, risken att det skulle bli värre känns i alla fall i princip obefintlig. Jag längtar efter 2012, hoppas och tror att allt ska lösa sig, att detta år blir något att se tillbaka på med glädje. För jag orkar inte ett 2011 till, inte ett år till där jag inte kan se tillbaka och minnas bra grejer.

Så kom igen 2012, bevisa för mig att det finns bra saker kvar att uppleva, fina minnen kvar att skapa. Jag behöver lite hjälp på vägen för att tro, men hoppet finns där. Alltid.

Don't you remember the reason you loved me before

2011-12-22T13:30:00.003+01:00

Två dagar innan jul känns det extra mycket i hjärtat, det är som att sorgen kommit tillbaka bara helt sådär från ingenstans. Första julen utan honom, den första på så väldigt många. Tre jular fick vi tillsammans, två i Sverige och så det här, min första jul utomlands. Svårt att förstå att det redan gått ett år sen sist, och jag minns hur mycket jag saknade Sverige just då, just den dagen. Hur fel det kändes att vara utan min familj, med hans familj som aldrig kändes som min, och som det sen ju visade sig aldrig heller skulle bli min.

Sorgen i hjärtat, paniken, klumpen i magen, allt känns så verkligt igen. Jag är ensam på julen för första gången på flera år, och det har aldrig känts värre. Jag undrar vad han gör, vad han tänker på, hur han mår. Vem han är med, om han kommit igång med livet utan mig. Om han trivs själv, om han saknar mig, om han ångrar sig. Om han fortfarande älskar mig. Om han också vaknar mitt i natten ibland med ångest och hjärtklappning. Om han ibland mår fysiskt dåligt när han tänker på mig. Om han ens tänker på mig överhuvudtaget? Om han undrar över hur jag mår, hur det går, hur man bygger upp ett liv igen från noll. Om han känner sig skyldig, om han önskar att han kunde hjälpa till.

Och även om det nästan gått ett halvår sedan denna dagen, kan jag fortfarande känna smärtan långt inne i bröstet, när jag vågar känna efter. När jag inte anstränger mig för att förtränga, gå vidare, glömma. När jag tillåter mig själv att minnas, att tänka på hur det en gång var, hur jag trodde det alltid skulle vara så. När jag ångrar allt, och sen tar tillbaka det igen, för jag vet ju så väl att det inte är något som kan tas tillbaka. När jag tänker på framtiden, hur jag nånsin ska träffa någon att vara med, så som jag var med honom. När ångesten kommer igen, hjärtklappningen, paniken. När jag tänker att jag inte vet om jag kommer uppleva samma starka känslor igen. När jag inte orkar leta längre, inte orkar bry mig.

När jag inser att tiden läker allt, att såren faktiskt försvinner med tiden och bara ärren finns kvar. För all tid.

Dear Santa...

2011-12-16T08:18:00.004+01:00

Jag tycker att jag har varit ganska snäll och duktig Tomten, och jag har haft ett hyfsat jobbigt och prövande år. Jag önskar mig bara en sak i julklapp och det är ett jobb. Ett jobb dit jag kan gå motiverad med huvudet högt. Ett jobb jag är kvalificerad för, och där jag tjänar hyfsat bra med pengar. Eller bara ett jobb överhuvudtaget. För förstår du Tomten, om jag bara får denna enda sak, detta jobb, då kommer allt annat komma också. Då kan jag liksom sätta igång med mitt liv igen, då kan 2012 bli det där året när allting vänder. För 2011 var ganska jobbigt, kanske inte hela men i alla fall mer än halva.

Så, snälla du. Ett jobb. Pretty please?

Livet just nu

2011-12-14T13:38:00.005+01:00

Helgen spenderades i Blekinge, hos fin vän. Havsluft, friska vindar, första snön... En massa tjejsnack, vin, dansande och socialiserande har resulterat i en enorm trötthet som får mig att känna mig som 67 snarare än 27. Det hjälps inte av ännu mer vintertrötthet, mörker, regn och jobbångest. Dessutom ockuperar en viss Andreas Wilson-kopia en stor del av min hjärna. Kryptiskt och svårförstått, jag vet. Symboliserar ungefär livet just nu. Allt och inget, inget och allt på en gång. Jag vet inte riktigt var jag befinner mig, jag liksom famlar i dimman lite. Letar undanflykter, saker som ska få mig att glömma det jobbiga, få mig att må bättre. Hittar inte rätt, letar vidare, samma sak om och om igen.

Jag vill komma loss, vill komma framåt, nånstans. Längtar ständigt efter det jag inte har, det jag saknar. Samtidigt som jag igår, återigen, kom till insikt om hur jävla skört livet är. Hur snabbt det kan ta slut, förändras, förintas. Och så hugger det till sådär i magen och jag undrar hur jag nånsin ska våga igen, hur jag ska kunna satsa, riskera, ge mig hän.

Statusuppdatering

2011-12-08T16:03:00.003+01:00

Mitt liv just nu består av:

Jobbstress över att jag snart blir arbetslös igen. Söker således jobb över hela landet (okej nästan ljug, jag har sökt två jobb i Göteborg)

Livskrisande (boendestress, jobbstress, kärleksstress)

Massa, massa trötthet och brist på sömn

Ensamhet, a.k.a. singelliv (väldigt tråkigt sådant)

Mörka morgonar och lika mörkna kvällar

Längtan efter flyt, bara lite tur sådär (se övriga punkter)

Kom ihåg det då

2011-11-21T13:23:00.003+01:00

Sofie,

Läs detta när du tvivlar på allt, när du ångrar dig, när du inte vet varken ut eller in. Läs det också när du är som lyckligast, då när allting är grönt - för det kommer att hända. Alla dina drömmar kommer att slå in. Du kommer få allt det där du alltid velat ha.

Kom då ihåg alla minnen du har sparat, långt där inne. De fina och de sorgliga. De som gjort dig till den du är, och ditt liv till vad det är. Ångra ingenting, för just då var det precis vad du ville och behövde. Och det du varit med om har gjort dig till en starkare person, en bättre människa, en finare vän.

Kom då ihåg alla tankar, alla minnen, allt du saknar, allt du längtar efter. Tro mig, jag vet att ditt hjärta är trasigt nu, och att du ibland tvivlar på precis allting. Att du ibland tror att det inte kommer finnas någon bättre än honom, att ingen nånsin kommer att känna dig så bra, veta vad du tänker, kunna dina tecken utantill. Tänk då på alla gånger du fick ge upp dig själv för honom, tänk på hur ensam han ibland fick dig att känna dig. Du kommer hitta någon som du aldrig känner dig ensam med, och bara tanken på att vara utan dig kommer för honom vara obegriplig. Jag vet att du älskade honom mer än livet självt, och att insikten att det inte höll ibland är olidlig. Men tänk att en dag kommer det vara värt det, du kommer vakna med en ny förståelse av vad kärlek verkligen är.

Du förtjänar allt det där du gav honom, och mer. Tvivla aldrig på det.

Sofie

Inspirerat av det här

Dimma

2011-11-21T11:35:00.002+01:00

November, november. Jag hade glömt hur mycket mörkret påverkar mig. Hade glömt hur mörkt det verkligen blir, och hur trött man är. November i England var inte alls såhär, där var det fortfarande milt och inte lika mörkt. November i Australien var ju sommar. Det är tre år sedan jag bodde i Sverige i november, och jag tror att det kommer ta i alla fall ett år till innan jag vant mig. Dessutom har vädergudarna envisats med att lägga en tjock dimma över Skåne, en dimma som i princip varit en daglig företeelse hela november. Jag hade glömt fuktigheten, hur jävla kallt det blir av fuktig luft. I kombination med lite vind blir det så sjukt kallt. Skåne känns ibland värre än Sibirien även om termometern visar flera plusgrader och det känns det ibland som att man håller på att frysa ihjäl.

Dimma. Både vädermässigt och känslomässigt. Krossade förhoppningar, så mycket som är osäkert, så mycket som jag inte vet. Vad vill jag göra, var vill jag vara? Måste hitta jobb, måste hitta boende. Måste börja leva igen. Men hur ska man veta när man inte har en susning om vad som kommer hända imorgon, om en vecka, om en månad? Ett år? Kontrollfreaket i mig blir helt knäpp, vill ju så gärna planera, organisera, veta vad som händer. Ska jag stanna här där allt finns nära, eller ska jag bryta upp igen innan jag är fast? Flytta till storstan för att det är nu jag har chans? Nu när jag inte har något som håller mig fast? Eller kanske är det bättre att stanna här, börja bygga upp mitt liv igen?

Allting känns som en dimma för tillfället, jag vet inte vilken väg jag ska gå. Vet inte vad jag ska välja, tryggheten eller osäkerheten? Jag som en gång vågade satsa allt är nu fruktansvärt rädd att chansa, vill inte misslyckas... igen.

Och ändå, trots detta, letar och hittar jag jobb jag vill söka, därborta i storstan. Dit jag aldrig velat men nu på nåt konstigt sätt längtar till. Kanske är det för att jag vill fly undan det svåra, jobbiga, kanske tror jag att det går att skjuta upp ett tag till om jag inte stannar.

Om jag bara lever lite till i dimman, bara lite längre.

Stockholm

2011-11-17T15:55:00.003+01:00

Idag har jag kommit på mig själv med att leta jobb. I Stockholm. Det började med att jag hittade det perfekta, och sen gick det bara utför. Nu har jag hittat tre som jag vill, vill, vill söka!

Vad hände där liksom? Sen när har jag velat bo i Stockholm?

Dessutom är detta min favoritlåt för tillfället. Passande nog heter den... just det, Stockholm.

Att vara själv

2011-11-16T13:54:00.002+01:00

Minns att det första jag sa när allt bara brast var "men jag vill inte vara själv". Där satt jag och skakade på golvet och bara upprepade dessa ord om och om igen.

"Jag vill inte vara själv, vill inte vara själv, inte vara själv."

Och trots att det känns som jag varit på den djupaste botten, och sakta tagit mig upp igen, är det det minsta jag känner mig. Själv alltså. Jag är inte själv, inte ensam. Jag är mindre själv idag än jag var med honom. Här hemma, i Sverige, hos familjen och vännerna.

Så trots att jag längtar och saknar att ha någon som är min, trots att jag saknar allt som hör till tvåsamheten är jag så sjukt tacksam. Tacksam över de jag har i mitt liv, de där fantastiska personerna som nu när det verkligen gällt har visat sig vara helt enkelt bäst. Tillsammans har de, säkert ovetandes, plockat upp mina skärvor, satt ihop mig igen. Jag är mer hel nu än jag varit på länge. Jag känner igen mig själv igen, jag vet vem jag är nu och vem jag vill vara.

Trots att det bara gått fyra månader känner jag att jag kommit över honom, kommit över oss. Och det trodde jag aldrig den där juli-dagen när jag satte mig på planet hem från Australien. Då trodde jag att jag skulle vara sönder förevigt, aldrig bli hel. Jag är så otroligt glad att jag hade fel, att det fortfarande känns så rätt att vara här och inte där.

Jag vet nu att jag aldrig behöver oroa mig igen, aldrig behöver tro att jag kommer att vara själv.

Jag önskar jag visste det den där dagen när allting bara brast, att jag kunde sagt till mig själv att "lilla vän, oroa dig inte, du är aldrig ensam, du kommer aldrig vara själv."

2011-11-15T09:46:00.000+01:00

Hej får jag flytta in?

2011-11-12T17:11:00.001+01:00

Jag vill ju så gärna.

Men varför...

2011-11-11T08:45:00.004+01:00

Varför gör det så ont i hjärtat, själen, kroppen, överallt och ingenstans på samma gång?

Varför känns det som att allt bara rasat ihop, allt det där positiva jag jobbat så hårt för att hitta och så behövs det bara en liten setback och så bara pang, rasar det och det känns som att allt går i kras?

Känns som ett steg framåt, två steg tillbaka. Minst.

Besvikelsen, frustrationen, orättvisan - allt känns jobbigt. Vill bara ha lite flyt.

Dessutom kan jag inte sluta tänka på honom, och jag tror det är därför allt känns extra negativt. Det gick från fluffiga rosa moln till ingenting och besvikelsen är enorm. Kan inte sluta tänka på ögonen, håret, orden, famnen, skratten. Måste sluta tänka. Raderade sms, raderat telefonnummer, dold på Facebook. Då måste väl tankarna försvinna så småningom, när man inte har nåt att påminnas om?

Måste sluta ta ut saker i förskott, måste sluta planera tio steg framåt, måste inse att det inte alltid blir som jag tänkt. Måste sluta vara så jävla naiv och godtrogen. Men det går inte, jag är inte sån, vet inte hur jag ska kunna förändra mig.

Vill bara att denna veckan ska ta slut, det har varit världens längsta vecka med världens längsta dagar. Varje minut har känts som en evighet, varje timme som ett dygn.

When in Stockholm...

2011-11-10T14:21:00.006+01:00

Var ju i Stockholm förra helgen, och hade väldigt, väldigt roligt. Bästa resesällskapet, finaste universitetsvännerna, vackraste staden - allt var bara otroligt bra! Kom hem och hittade följande bilder i min telefon. Kan ju säga så mycket som att jag inte minns att jag tagit hälften...

Utsikt från hotellet

Jag är ganska glad över min shot och öl!

Beccs

Ehm, suddigt värre på Beefeater

Glasögon...

Ja, min helg i bilder alltså! Fyllovarning...

Frågor och svar

2011-11-10T10:59:00.002+01:00

Colombialiv har skickat utmaningen vidare till mig...

Here we go:

Varför började du blogga?
Jag började blogga när jag bodde i ett svenskkollektiv i Brighton i England. De andra pluggade, jag praktiserade. De andra bloggade, jag började också. Kände att Resedagboken började bli lite torftigt. Sen dess är jag fast. Har alltid mest skrivit för andra eftersom jag bott utomlands, men nu skriver jag mest för mig själv, som terapi. Jag tror jag egentligen skulle blivit författare, jag älskar orden, meningarna, bokstäverna. Måste bara komma på nåt att skriva om...

Vilka bloggar följer du?
Alla i min blogglista. Samt vissa andra som jag egentligen skäms över. Modebloggar och sånt. Kändisar. Klickar in lite då och då, mest som tidsfördriv. Samt en massa andra utlandssvenskbloggar som jag inte listat.

Favoritfilm?
Heat och Love Actually. Två helt skilda filmer, och två helt olika anledningar. Jättetöntigt val det där sista, men det är sant. Jag är en sucker för kärlek och speciellt nu måste jag bara tro att den finns där, för alla, nånstans. "Love actually is, all around."

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Helst av allt vill jag åka till Japan. Och USA, Kanada och Vietnam. Har aldrig varit i Italien, dit skulle jag vilja. Samt Nya Zeeland. Åker gärna tillbaka till Irland också.

Mina bloggrosor går till:
Mina gamla fellow aussiesvenskar (fast de kanske redan fått den)

anydaynow

A Life in Oz

Pauline is Down Under (fast hon säger att hon slutat blogga)

Swaussie

2011-11-09T09:50:00.002+01:00

Nä, men om man skulle lösenordsskydda bloggen kanske.

Tydligen får jag inte skriva vad jag vill.

Tydligen är jag respektlös.

Orkar inte bry mig. Prata inte med mig om respekt.

Gå bara, gå.

Shame on me

2011-11-09T08:12:00.003+01:00

Hah. Såklart att det inte skulle vara lätt. Att det inte skulle bli så som jag tänkt. Jag som redan hoppat ungefär trettio steg framåt och svävade runt på små fluffiga rosa moln.

Såklart hade jag glömt den andra känslan också. Besvikelsen, krossade förhoppningar och för höga förväntningar.

Måste sluta vara så himla naiv. Godtrogen. Snabb.

Måste lära mig att alla inte funkar som jag. Alla vill inte samma som jag.

Måste låta saker ta tid, läka ihop, funka igen.

Men den känslan, den där dunk, dunk, dunkande känslan. Den är ändå värd all besvikelse i världen, för aldrig tror jag man känner sig så levande som när hjärtat slår dubbla slag.

Men ändå. Shame on me.

Eller mer ändå, shame on him.

Mitt hjärta bara dunk, dunk, dunkar

2011-11-08T08:26:00.003+01:00

Kan inte. Sluta. Tänka. På honom.

Nej inte Honom. Nån helt annan.

Mitt hjärta bara dunk, dunk, dunkar.

Finaste, sötaste, härligaste han. Med det mjukaste håret, finaste ögonen, härligaste dialekten.

Varmaste famnen.

Och nu, vad gör jag nu? Mitt hjärta säger ring, sms:a, kontakta! Min hjärna (och omgivning) säger vänta, det är för tidigt, du skrämmer bort honom.

Men ändå. Jag kan inte fokusera, inte koncentrera mig, inte tänka på något annat.

Inget annat än honom.

Mitt hjärta bara dunk, dunk, dunkar.

Och jag är så förbannat förvirrad och kan inte bestämma mig.

Men herregud vad jag älskar känslan.

Dunk, dunk, dunk. Slå hjärta, slå!

flashbacks

2011-11-03T10:43:00.001+01:00

Melbs

2011-11-03T08:28:00.004+01:00

Läser detta och mitt hjärta bara dunk, dunk, dunkar. Hårt.

"Jag längtar efter Yarra River. Jag längtar efter alla små pluttehus. Jag längtar efter citronträd och spårvagnar (...) jag längtar fan efter Flinders Street Station."

Jag saknar också. Längtar också dit. Till staden som fick mitt hjärta att slå lite extra snabbt, varje gång jag satte foten utanför Southern Cross tågstation.

Jag tror att någonstans långt inom mig kommer det alltid finnas en längtan tillbaka dit, till staden där mitt hjärta slog dubbla slag. Dit där jag nog aldrig kommer tillbaka. För där finns också alla minnen, alla känslor, all smärta kvar. Och den kommer alltid finnas kvar. Någonstans långt inom mig.

Min nya verklighet/Här är hemma

2011-10-23T11:55:00.004+02:00

Klockan ringer 5.30, jag är alltid trött. Gör mig iordning, äter frukost, cyklar till bussen. Det är mörkt nu, hösten har officiellt kommit. Det är kallt också, jag tror jag hade glömt hur det känns, den där kyliga höstluften, blåsten, regnet.

Jag hade glömt hur oktober, november, december kan kännas. Speciellt på morgonen. Snart kommer tiden då det är mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem. Därborta, där blev det mörkt tidigast klockan halv sex på kvällen, där blev det inte lika kallt, där blåste inte lika kalla vindar.

Men samtidigt. Här är hemma, mer än därborta någonsin var. Här är det alltid varmare än det någonsin var där. För här hör jag till, känner jag igen mig, finns jag på ett helt annat sätt.

Så trots kalla, tidiga morgonar, trots ett halvt hjärta och en vilsen själ, trots allt.

Här är hemma.

never going to go away

2011-10-23T11:50:00.004+02:00

"I confess that I occasionally still feel like I'm dying when I realize that we're no longer… you know… Us. I can never deny that you were my other half. Neither can I deny that you're missing.

I nevertheless think that I now finally, finally, finally have reached the point where I want to leave you behind. I want to move on. I want to go on with my life. I want to look out ahead without seeing you everywhere, all the time.

It's going to take some time before I finally will, but I've taken a step in the right direction.I want to move on now. And that's what's important.

But damn.

Damn, I loved you so much.

Damn, I always will.

And damn…The pain is never going to go away."

Ibland blir andras ord ens egna, deras smärta ens egen. Läs hela inlägget här

Just det ja

2011-10-11T18:59:00.000+02:00

Glömde visst berätta att jag fått jobb, därav mycket dålig uppdatering. Ingen anledning att hoppa högt, det är bara ett sjukvikariat på ca 6 veckor.

Men sakta, sakta börjar den gamla jag komma tillbaka.

I'm back in the game!

Status

2011-09-28T14:34:00.006+02:00

Status update:

*Besök på Arbetsförmedlingen - check

*Antal sökta jobb - ett

*Antal inplanerade kompisdejter denna vecka - två

Dessutom bjuder september på alldeles underbart strålande höstväder, närmre 20 grader än 10 och solsken från en blå himmel.

Att humöret svänger från all time low till all time high från en dag till en annan spelar då mindre roll.

Note to self

2011-09-28T14:31:00.003+02:00

Från och med nu tittar vi inte på program som exempelvis detta. Inte så peppande för en nybliven singel på 27 somrar.

Mycket bättre då att titta på Teen Mom eller 16 & Pregnant på MTV och förundras och förbannas över tjejernas dumma kommentarer och mörka framtidsutsikter.

Vi tar det nästa vecka istället

2011-09-22T11:57:00.004+02:00

Tänkte svälja stoltheten och traska bort till Arbetsförmedlingen, det där med att få ett jobb går ju inte så himla bra som jag trott. Men jag skulle gått i måndags, och nu är det torsdag. Fail.

Motivationen tryter efter att ha fyllt i formulär efter formulär, för att skriva in sig, uppdatera CV, söka jobb. Varför kan man inte bara ladda upp ett enkelt dokument som sen är sökbart. Åh. Frustrationen.

Jag skulle ringa skolorna och skriva upp mig som lärarvikarie. Det sa jag för kanske tre veckor sen. Fail.

Träffa kompisar, hitta på något. Allt skulle göras denna veckan. Fail.

Jag tror jag tar det nästa vecka istället. Nästa vecka blir bra.

Visst är det värst om natten

2011-09-19T11:22:00.003+02:00

Läser det här och håller med om i princip allt. Förutom att hennes längtan och saknad är efter vad hon har, inte vad hon en gång hade. Men ändå. Känslan är i stort sett samma.

Om nätterna kommer tankarna, känslorna, rädslorna. Ångesten kryper närmre och istället för att längta till nästa dag vill man helst spola tillbaka och återuppleva dagen. För varje natt leder till en ny dag, som leder mig längre bort från det som var då och ännu närmare ovetandet, den osäkra framtiden.

Därför blir det jobbigt om nätterna, även om jag nu äntligen sover bra igen.

Då, precis som för henne, kryper hopplösheten under huden, in i tankarna och det känns som att jag flyttas ned ett trappsteg på livets stege, snurrar ner ett varv på den nedåtgående spiral som jag hamnat i.

Och varje morgon tänker jag att "idag vänder det, idag händer det något bra". Jag längtar tills den dagen kommer, och jag kämpar vidare.

Ett steg framåt, förhoppningsvis bara ett halvt tillbaka.

universal truths about love

2011-09-14T11:31:00.002+02:00

"Walking away from someone you love hurts. Sometimes letting go of someone who loved you hurts too. You've got to do what's best for you, and sometimes them. Love can be as easy as holding a hand, and kissing someone goodnight. It can also be as hard as walking away knowing your heart only beats for them."

Word.

Läs mer här

Trauma

2011-09-09T11:21:00.003+02:00

Jag tror att eftersom allting hände så snabbt, att det bara tog slut så där helt plötsligt, har jag inte riktigt bearbetat allt.

Häromdagen tänkte jag på de där två veckorna jag spenderade där nere efter att allt tog slut, hur jag måste levt i någon sorts bubbla, som en robot som bara gjorde allt som behövde göras, utan att tänka och känna efter. Kanske kan det liknas med de reaktioner många människor har efter att de gått igenom ett trauma, de fortsätter bara leva och ordna med saker utan att egentligen riktigt känna efter. Det är som att ens överlevnadsinstinkter helt automatiskt kickar igång och man bara gör vad som behövs göras. De där två veckorna, då livet vänts upp och ner, levde jag som i ett vakuum. Jag gick upp på morgonen, jobbade, fixade allt praktiskt och träffade folk för att säga hejdå. Det var inte mer än ett fåtal gånger på de två veckorna som jag grät, som jag gav in eller kände efter.

Jag är rädd att det ska komma en efterreaktion. Som häromdagen när jag tänkte på dessa två veckorna, då blev jag liksom ledsen i efterhand, tänkte att "shit vad mycket jag gick igenom, vad mycket jag var tvungen att göra, vad stark jag var". Men samtidigt som jag imponeras av min handlingskraft blev jag otroligt ledsen över hur mycket känslor jag nog behövt släppa ut, hur mycket jag nog behövde gråta, skrika, reagera under de där veckorna. Hur mycket jag höll inom mig, för att det blev lättare så. Det blev enklare att få allt gjort utan en massa tårar. Utan att tänka.

Inte ens på flygplatsen i Melbourne tillät jag mig att känna efter. Inte ens när jag var på väg att boarda planet som skulle föralltid ta mig därifrån, från honom, vårt liv tillsammans tillät jag mig att ge efter. Det gick så lätt att lämna, nästan för enkelt. Kanske finns det en massa känslor gömda långt där inne i mig som bara vill ut.

För det kan väl inte rimligtvis vara såhär enkelt? Att lämna det man byggt upp och trott helhjärtat på i tre år, att bara släppa taget och gå?

Utan dina andetag.

2011-09-07T11:50:00.002+02:00

Jag lever, jag mår bra. Fast vissa dagar känns det bara som allt kommer brista, som att jag lever i en låtsasvärld, en bubbla.

Speciellt när man lyssnar på låtar som dessa, med en text som framkallar så många känslor.

"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor, jag kan inte ens stå när du inte ser på, och genomskinligt grå blir jag - utan dina andetag."

Så brukade jag ju också känna.

Ny utmaning?

2011-09-01T10:43:00.002+02:00

Nya möjligheter?

27

2011-08-30T10:24:00.000+02:00

2011-08-29T10:28:00.001+02:00

Men överlever man så är det bra.

2011-08-29T10:10:00.004+02:00

Inatt drömde jag om honom, och när jag vaknade kändes allt som hänt så himla overkligt. Jag tror att jag nånstans långt inne fortfarande inte förstått, accepterat, insett vad som hänt och att det är över. Fast jag såklart vet, men på nåt sätt ändå inte fullt ut. Imorgon fyller jag år, första födelsedagen på tre år utan honom, första på lika länge i Sverige.

Läste en krönika i dagstidningen med ämnet "att skiljas eller inte" där krönikören skrev en massa bra saker, tänkvärda ord. Nu har jag ju inte skilt mig, men det känns som att mycket stämmer in på ett vanligt uppbrott. Som till exempel det här:

"Det är aldrig lätt att starta om sitt liv, för det är precis vad en skilsmässa innebär. Ofta får man starta från grunden, ibland från botten och att bygga upp en ny tillvaro med en sargad själ i bagaget kan vara ett helvete. Man har inte lust med någonting och bryr sig varken om sitt nya hem eller sig själv.

Men överlever man så är det bra."

Happy birthday

2011-08-24T10:22:00.005+02:00

Igår fyllde Han år, det var hans trettionde födelsedag och den första på tre år utan mig. Jag kommer nog alltid komma ihåg hans födelsedag eftersom den infaller precis en vecka före min. Vi brukade skämta om det i början, att det inte gick att glömma varandras födelsedagar då de infaller så nära varandra.

Jag skickade ett mail, för att gratulera. Visste inte riktigt vad jag skulle skriva, ville inte vara för kort men ändå inte för långdragen. Såhär började jag:

Subject: Happy Birthday

Hey,

Happy birthday! Hope you had a great day with your friends and family. It's such a strange feeling not being there with you. I never thought I would miss this birthday, but then everything happened so quickly.

Do you remember your first birthday we celebrated together? I do, quite clearly. It was a Saturday, in Brighton, and it was such a beautiful day. You had a cricket game that day and you made a hattrick. I spent the day shopping in town and on the beach. Do you remember?

Your second birthday we celebrated together was also in the UK, I was so proud of the photo book I had put together and you told me it was the best gift anyone had ever given to you. It was the book of love, of our love.

I hope you're OK, I know you're struggling a bit with work and stuff and I worry so much. I feel like I am carrying the weight of the world on my shoulders, as I am struggling with my own feelings and then yours too. I know I shouldn't but I still feel responsible for you, for your wellbeing. I wish I could be a bit more selfish but you know me, I'm not a selfish person.

I've started to get back to the old me, I read a lot and have been getting back into listening to music. I spend a lot of time outdoors, and I've been able to catch up with friends and family a lot which has been so good. I'm still worried and scared about the future though, I still don't know where I will end up, when I will get a job and be able to move to my own place. I worry about finding love as well, to feel as strongly as I felt for you.

I wish nothing but the best for you, and I hope you take this time to find yourself and be happy with who you are. You are a great person, and I will never regret having met you so please don't feel guilty about that. I have learnt a lot about myself, about life and love and I have experienced so much during our three years together.

All I want now is for us both to be happy, apart. Promise me you will not be afraid to love again, I would hate for you to end up alone.

Happy 30th birthday, and may your 31st year be the best you've ever had!

Sofie

Vad jag egentligen skickade?

Subject: Happy Birthday

Hey,
Happy 30th! Hope you had a great day with family and friends and that you are enjoying your holidays.

I hope work gets better for you, please take care of yourself, I worry about you sometimes.

All the family says happy birthday too.

Take care and enjoy your 31st year!

Sofie

Idag för ett år sen

2011-08-21T10:39:00.004+02:00

Då hade mina föräldrar precis kommit ner till Australien, 3 veckors semester, jag hade ledigt och Han också.

Jag minns det som det vore igår, spänningen, förväntan, pirret i magen, alla känslor, alla glädjetårar när de klev ut i ankomsthallen.

Jag är så glad att de kom och hälsade på, att de tog sig tid och råd. Jag tror det, förutom att det var en fantastisk resa för dem, faktiskt hjälper mig mycket nu att komma vidare genom att jag vet att de kan relatera till platser, personer etc som de faktiskt besökt eller träffat. De vet helt enkelt vad och vem jag pratar om. Oftast i alla fall.

Idag när jag sitter i ett 19-gradigt, soligt Skåne, i deras kök kan jag inte annat än vara så otroligt lättad och tacksam att jag nu får ha en normal familjerelation med dem igen, inte längre på distans, inget mer Skype och ingen mer panikångest och saknad.

Samtidigt som det såklart fattas en bit av mig, den som finns kvar där nere, i det andra landet. Den kommer nog fattas mig ett tag, men det är okej. Jag har förlorat en bit, men vunnit en annan. Och det är helt okej för mig.

Pretty please

2011-08-19T11:31:00.003+02:00

I födelsedagspresent önskar jag mig bara ett jobb. Helst detta.

(Och ett presentkort på H&M.)

Hey, I miss you

2011-08-19T11:30:00.002+02:00

Undrar om det kommer gå en dag, en vecka, en månad eller ett år utan att jag saknar Melbourne. Underbara, fina, härliga stad. Jag kommer minnas mina stunder med dig föralltid.

Terapi #4

2011-08-16T10:27:00.003+02:00

Weekend away, fin vän, underbar miljö, god mat och en massa tjejsnack - det blir inte mycket bättre terapi för ett brustet hjärta än så!

De tre bästa och jobbigaste åren i mitt liv

2011-08-05T11:17:00.002+02:00

Början på augusti, den första på tre år utan honom. Den första av många utan honom.

För tre år sedan hade vi ett distansförhållande, jag var här hemma i Sverige och han bodde i England. I mitten av augusti flyttade jag dit, vi flyttade ihop och bodde sedan där tills december 2009. I januari 2010 åkte han tillbaks till Australien, i februari flyttade jag. 13 juli i år kom jag tillbaka till Sverige, själv.

Under dessa tre år tillsammans har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om livet. Jag har älskat villkorslöst och oändligt, saknat och längtat och våndats mer än någonsin tidigare. Bott i två länder på två kontinenter, haft mina första riktiga jobb sedan examen, utvecklat mina språkkunskaper enormt och ovärderligt. Jag har blivit moster på nytt, missat denna lilla tjejs utveckling något enormt, saknat familjen och vännerna som aldrig förr. Samtidigt som jag kämpat med att skapa ett nytt liv, träffa nya människor, skapa nya kontakter och kunskaper där borta. Jag har fått en ny extrafamilj och träffat så många otroligt fina människor, som jag med stor säkerhet aldrig kommer se igen. Jag har blottat mig, riskerat, satsar, vågat, vunnit och förlorat.

Och även om det skär i bröstet, värker i hjärtat och själen känns tom påminner jag mig om allt jag lärt mig, allt jag upplevt, alla minnen, alla känslor. De senaste tre åren har jag verkligen levt, på gott och ont. Och även om det inte fick ett lyckligt slut kan jag inte ångra något. Även om det vissa dagar känns som att jag ska gå sönder och trilla ihop. Jag lever nu för de kommande tre åren, och nästa och nästa. För framtiden, för vad som ska komma.

Jag har lärt mig otroliga läxor också, aldrig mer kommer jag stanna på ett jobb som gör mig olycklig ända in i själen. Och aldrig nånsin kommer jag ge upp hela mig själv för någon annan, aldrig mer kommer jag acceptera att inte bli älskad helhjärtat och totalt. Aldrig mer kommer jag stanna i ett förhållande utan kompromisser där jag bara ger men inte tar. Aldrig mer kommer jag gå genom eld och vatten för någon som inte är villig att ge upp allt för mig.

Jag tror jag vet nu, vad jag letar efter, vad jag vill ha. Jag tror jag förstår vad riktig kärlek är. Jag hoppas bara att jag hittar den, igen, och att det denna gången är någon som är villig att älska lika villkorslöst och oändligt som jag.

2 - 4 augusti

2011-08-05T11:09:00.005+02:00

Mitt första augusti utan honom. För att inte tänka på det för mycket har jag spenderat två dagar på stranden med bad i 20-gradigt vatten och strålande sol från en klarblå himmel samt en eftermiddag i Köpenhamn med fin vän, shopping och middag. Underbara dagar.

Men.

Sen kom det ett mejl. Från honom. Första kontakten han initierat sedan jag lämnade Australien. Han frågade hur jag mådde, sa att han nästan förlorat jobbet pga dåliga prestationer senaste månaden. Frågade hur det gick för mig, att han saknar mig fast ångrar ingenting.

Och då bara brast det, tårarna ville aldrig sluta. Jobbigt att inte höra från honom, men jobbigare att faktiskt höra något. Jobbigt att veta att han mår dåligt, och att jag inte kan vara där för honom. Jobbigt när jag vet att han aldrig pratar med andra om hur han mår, hur han känner. Det känns förjävligt att inte kunna stötta, prata.

Men.

Jag hade tidigare under dagen läst en intervju med Timbuktu där han beskrev sin relation med sitt ex, hans stora kärlek. Han skrev att det tog slut efter fem år, han ville flytta till Stockholm och satsa på musiken. Hon sa "om du lämnar mig nu så lämnar du mig och då kommer du aldrig få tillbaka mig. Men om du stannar då kommer jag älska dig i resten av mitt liv". Och han lämnade, ångrade sig men då var det försent. Det tog tre år för honom att komma över det, gå vidare och nu råder han andra att om man gör slut så gör man slut. Eftersom de fortsatte ha kontakt kunde han inte släppa henne och gå vidare, så han var fast i det i flera år vilket han inte tror han varit om de brutit direkt.

Så känner jag med, och jag tror det är det som är positivt med att bo på varsin sida av världen. Att vi verkligen har brutit upp, det blir inget hattande fram och tillbaka. Slut är slut. Det gör inte saken enkel, men det är det väl aldrig. Det svider lika mycket, om inte mer, men jag tröstar mig med att kan Timbuktu kan jag. Han säger på frågan om han är nyförälskad nu att "jag hann liksom glömma bort hur det känns att vara förälskad. Jag trodde inte att jag skulle bli det igen."

Jag hoppas jag kommer dit jag med, en dag, när tiden är rätt och jag är redo. Då kanske det smäller till sådär igen, och alla bitar faller på plats.

Terapi #3

2011-07-31T17:52:00.000+02:00

Ett glas rosé eller två i strålande solsken, det är terapi det.

Terapi #2

2011-07-28T11:48:00.003+02:00

Min håriga lillasyster, min nya BFF.

Att umgås med henne är väldigt bra terapi för själen och ett brustet hjärta.

Terapi

2011-07-25T11:18:00.003+02:00

Dagarna går, nu har jag varit hemma i nästan två veckor. Det känns som två månader, minst. Har inte orkat träffa någon, bara familjen, det blir för jobbigt annars. Att prata om det, förklara, inse och förstå. Vännerna säger att de finns där, att de väntar. När jag är redo finns de där. Men när blir man redo? Kanske det vore bättre att bara kasta sig in i det, ge sig ut där i det riktiga livet och börja bearbeta. Kanske blir det värre av att låsa in sig och vara ensam med tankarna, funderingarna och känslorna.

Fortfarande känns det som ett öppet sår som jag plåstrat om, bandagerat. När jag tar av plåstret gör det så himla ont i ett ögonblick, och sen domnar det bort, gör mindre ont. Det gör mindre ont på dagarna men på kvällarna och nätterna kommer tankarna, drömmarna, panikkänslorna. Hur går man vidare när det hände så snabbt, när det gick från han och jag, vi, framtiden till jag, själv, osäkerhet och ovisshet?

När jag tänker på att jag aldrig mer kommer träffa honom, aldrig mer krama honom, aldrig mer skratta ihop då gör det så ont att det inte går. Jag kan inte tänka på det, det blir alldeles för jobbigt. Fastän jag vet att det är rätt är det så fruktansvärt jobbigt.

Och samtidigt kan jag inte sluta känna att jag misslyckats. Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär.

Tack

2011-07-15T09:45:00.002+02:00

Tack alla fina bloggvänner, tack!

Era kommentarer värmer och hjälper mer än jag nånsin anat.

Jag mår över förväntan bra men såklart går det upp och ner.

Det känns väldigt rätt iaf och det känns otroligt skönt. Att slippa tvivlet, osäkerheten och panikkänslorna.

Kanske känns det annorlunda om ett par månader, kanske inte.

Only time will tell.

Men tack snälla fina ni. Tack.

2011-07-08T05:05:00.000+02:00

Bild lånad from Le Love

Börja om från början

2011-07-06T01:12:00.002+02:00

Det tog slut. Vi är inte längre han & jag, vi två, oss. Det finns inget "vi" längre.

Och på tisdag gör jag den långa resan hem, igen, så snart efter att jag återvänt.

Så mycket att fixa, så mycket att göra, packa, lämna, ordna. Samtidigt som hjärtat värker och brister.

Nu kommer jag hem igen, börjar om på nytt, med tre flyttlådor och en resväska.

Det här är slutet på resan och början på en ny, detta är början på resten av mitt liv.

Och jag gläds i hela kroppen över att jag kommer få tillbringa resten av mitt liv i Sverige, som efter tre år utomlands känns så oerhört okomplicerat, enkelt, naturligt och hemma.

Hem, jag kommer hem nu.

När allt bara brister

2011-06-27T19:07:00.002+02:00

Och drömmar går i kras. Då gör det så ont hjärtat att man får panik och inte kan andas.

När den man älskar säger att han inte längre vet vad han känner, om det är rätt, då går hjärtat i tusen bitar, splittras, krossas.

Att inte kunna se honom, prata med honom, förstå, att vara så långt borta att det bara inte går.

När man sen på onsdag måste sätta sig på ett plan och flyga i 20 timmar, till vad man trodde var ens hem och packa ihop sitt liv i några lådor.

Då, då kommer paniken igen och allt brister, krossas, splittras om och om igen.

Min värsta mardröm har besannats och även om han kanske inte tycker det är försent, känns det omöjligt för mig att försöka igen, lita på hans ord.

Och medan jag förbereder mig mentalt för den värsta resan nånsin värker det som mest i hjärtat. Och jag har gråtit alla tårar som finns.

8 år senare

2011-06-11T09:24:00.001+02:00

Modell smartare och snyggare! Min lillasyster har blivit stor och har nu även tagit studenten.

Dagens utflykt i bilder

2011-06-07T14:13:00.002+02:00

Sverige

2011-06-06T14:51:00.002+02:00

Sverige visar sig i sin allra vackraste sommarskrud, och jag bara njuter.

Strålande

2011-05-31T02:38:00.002+02:00

Det ser ut som min första helg hemma i Sverige kommer bjuda på finfint väder! Fingers crossed...

Om avund

2011-05-30T07:56:00.002+02:00

Jag försöker förstå mina känslor angående avund, och speciellt när det gäller avund för något som jag egentligen inte behöver vara avundsjuk på!

En tjej som jag kände förut har precis fått barn, och hon gifte sig med sin kille för drygt ett år sen. Och jag är jätteavundsjuk. Jag vet inte ens varför. Hon är inte snyggare, smartare eller roligare än mig men ändå jämför jag mig konstant och undrar varför hon har allt det där andra som inte jag har? Fast det är ganska uppenbart att min tid inte kommit än, det betyder ju inte att den aldrig kommer!

Jag försöker förstå varför jag lägger så mycket energi på att vara avundsjuk för att hon har allt det där som jag vill ha. Kanske längtar jag bara så himla mycket efter att ha det hon har, eller tror jag att jag aldrig kommer få det?

Jag vet inte varför, men avundsjukan finns ändå där, ständigt.

3 dagar

2011-05-30T07:50:00.002+02:00

Det börjar närma sig nu... 3 dagar kvar. Och jag börjar bli nervös, pirrig och väldigt spänd! Det ska bli så himla härligt. Fast också så himla jobbigt sen, när man ska lämna och komma tillbaka.

Jag försöker att inte tänka på sen, att bara tänka på den underbara tiden jag har framför mig, med familjen, vännerna, Sverige och allt som har med det att göra. Men det är så svårt att inte tänka, att inte fråga sig om och om igen vad som är rätt, om jag valt rätt. Att välja innebär ju alltid att också välja bort.

Jag förtränger alla jobbiga tankar, och hoppas att det ska kännas bra sen, när den dagen kommer. Att komma tillbaka utvilad och med en massa energi kommer göra allting bättre, det tror jag. Och så kan jag börja jakten på ett nytt jobb på riktigt utan en massa oro och dåligt samvete.

Och kanske behöver vi ett tag ifrån varandra, han och jag, för att verkligen uppskatta och förstå och inse vad vi har och att vi behöver ta vara på det, inte ta för givet och verkligen längta efter varandra igen.

Bön till en vulkan

2011-05-24T07:09:00.002+02:00

Snälla söta Islands-vulkan där,

se till mig som liten är.

Hem till Sverige vill jag åka,

snälla sluta nu att bråka.

Sluta blåsa din aska nu,

snälla rara du?

10 dagar

2011-05-23T04:31:00.003+02:00

Det närmar sig nu.

10 dagar kvar tills jag åker nu och jag längtar, längtar, längtar. Så mycket att jag inte kan tänka på något annat faktiskt. Väldigt svårt att vara produktiv på jobbet när man inte vill tänka på något annat än Sverige, Sverige, Sverige!

I'm back!

2011-05-19T04:13:00.001+02:00

Efter magförgiftningen from hell som drabbade mig i söndags kväll. Har aldrig nånsin upplevt något så smärtsamt eller utmattande.

3 kg lättare, väldigt svag och yr och trött är jag tillbaks på jobbet idag.

Två veckor kvar tills Sverige. Jag längtar ihjäl mig.

Cravings

2011-05-12T04:54:00.000+02:00

Dagens lunch sorted.

Aj mitt hjärta brister

2011-05-09T01:13:00.003+02:00

Syrran skriver...

" Jag saknar och längtar jag med! Men allt som oftast är det lättare att förtränga. Tränga undan. Tänka om...på något helt annat. Att låtsas omdirigera bara. Inte låta det komma. Slippa känna. Som att hon inte finns. Fast hon finns. Och klumpen blir större och tyngre för varje tanke som inte får komma till tals. Men det är lättare att tränga undan. För jag har ännu inte accepterat och kunnat ta in. Att hon lever. Där! Och att jag får se och höra henne så sällan. Jag låtsas inte om allt vi kunde haft. Och allt hon missar. Och allt jag kommer att missa. För det gör för ont! Och jag orkar inte. det är för övermäktigt. men visst längar och saknar och älskar jag! Min stora modiga lillasyster. Down under. Snart ses vi. Och jag anar att det kommer att bli ännu svårare. sen. När hon lämnar. Igen. Men först ska vi ha henne här. En hel månad. Att älska. Och vara med."

Det gör ont i hjärtat att läsa och tårarna bränner bakom ögonlocken. Tvingar mig själv att ta djupa andetag, att inte låta dem komma fram. Ångesten och det dåliga samvetet sitter som en klump i halsen, ständigt närvarande. Jag kan bara hoppas och tro att jag valt rätt, att jag försakar dem för den stora kärleken. Den som alltid finns där, alltid med mig. Precis som dem. Där jag är, där är ni också. Alltid med mig. Ibland blir det bara övermäktigt, och ju mer jag tänker på allt jag missar, allt jag saknar, desto svårare blir det. Så därför förtränger även jag. Låtsas. Och lever vidare, en dag, en vecka, en månad, ett år senare.

Snart ses vi och då behöver jag inte låtsas längre, inte förtränga.

Älskade underbara

2011-05-08T09:12:00.002+02:00

Inte långt kvar nu tills jag får träffa de här godingarna igen. 15 månader sen sist, jag längtar och saknar varje dag.

Höst

2011-05-08T09:10:00.002+02:00

Köpstopp

2011-05-06T07:09:00.002+02:00

Jag har sedan ett par månader tillbaka planerat att hela maj månad ska jag ha köpstopp och inte köpa någonting till mig själv. Detta innefattar inte nödvändigheter som mat, hygienprodukter etc. Anledningen är att jag vill kunna shoppa i Sverige, saknar H&M så fruktansvärt mycket.

Idag fick jag lön och det kliar redan i fingrarna. Jag får tvinga mig själv att gå förbi affärer, att inte klicka på "Buy Now" knappen på eBay och andra sajter. Gah. Hur ska detta gå med flera veckor kvar tills det är juni? Intressant det där, hur kapitalistisk man kan gå och bli utan att ens tänka på det.

Projekt köpstopp har numera påbörjats. På gott och ont. I will not surrender.

Oh hello

2011-05-06T03:12:00.000+02:00

Oh hello dreamhome

Finfint

2011-05-06T02:43:00.000+02:00

Titta vad fint, trägolv och allt!

Om en månad...

2011-05-02T08:06:00.001+02:00

Bild lånad från http://www.chetanbhawani.com/images/C/cartoon-airplane.jpg

Min helg i bilder

2011-05-01T10:26:00.005+02:00

På vägen dit, en paus mitt ute i ingenstans

Efter fem timmar var vi framme där som floden flyter fram

Bröllop i solsken

Vi var där

Bröllopsfest i en lada med en possum som oinbjuden gäst bland takbjälkarna

Hejdå, vi kommer tillbaka igen och då blir det husbåtsåkande

Hemma händer det grejer

2011-04-27T07:24:00.000+02:00

Där ser man...

Oops

2011-04-18T07:07:00.002+02:00

Jag köpte visst något. Simon kommer strypa mig, han tycker vi har tillräckligt med tavlor redan.

Oh no.

2011-04-13T08:24:00.002+02:00

Känner på mig att det här fyndet kommer bli farligt. När jag är deppig så handlar jag nämligen. Kläder och saker och allt möjligt. Åh. Jag som hade planerat köpstopp i maj så jag kan shoppa i Sverige. Ah well. Det är ju faktiskt bara april.

I brist på annat.

2011-04-12T08:44:00.000+02:00

Superbly positioned...

Om jag nånsin...

2011-04-05T07:31:00.002+02:00

... får gifta mig vet jag precis hur jag vill att min klänning ska se ut. Nämligen precis exakt såhär.

Jag har blivit helt besatt av att gifta mig den sista tiden, jag som aldrig tyckt det var viktigt förut. Kanske är det på grund av att alla, verkligen alla, tycks förlova sig eller gifta sig för tillfället. Eller för att jag känner att det är något jag verkligen vill och behöver, från hans sida, för att jag taget steget och flyttat hela vägen hit för honom. Vi får väl se vad som händer, OM något händer!

Fortsättning följer.

Back to the grind eller om hur livet går på rutin

2011-04-04T08:01:00.003+02:00

Måndag igen. Själv på jobbet, och ensamheten kryper sig på igen. Alltid på måndagar. Massiv huvudvärk som vanligt, när jag jobbar men aldrig annars. Längtar tills kvart över fem för då ska jag på massage, min första professionella massage i hela mitt liv. Hoppas att huvudet ska värka mindre om jag har mindre stel nacke, axlar och rygg. Nedräkningen mot helgen har redan börjat, så lever jag nu. Räknar ner. Bara fyra dagar kvar sen är det fredag och början på helgen. Mindre än två månader tills jag åker hem till Sverige. Nedräkning till påsk, till mer ledigt, mindre jobb. Vill egentligen inte alls ha det såhär, vill leva i nuet, uppskatta mer och njuta. Men för tillfället går mitt liv på rutin, i väntan på en nystart. Jag tar tag i det sen, i juli när jag kommer tillbaka. Det är ju trots allt bara två månader kvar.

Oh really?

2011-03-31T02:06:00.001+02:00

Intressant läsning right here.

Vill ha

2011-03-30T07:23:00.001+02:00

Vi har ju redan original-paddan men jag vill, vill, vill ha! En vit. Tack.

Tröttsamt

2011-03-29T06:33:00.004+02:00

Åh ibland blir man bara så himla trött på att bo utomlands. Idag är en sån dag när jag inte kan sluta tänka på hur många saker som funkar så mycker bättre i Sverige.

Som idag. Min kollegas unge måste hämtas i skolan för han mår inte bra. Jaha. Då får hon åka hem. Utan betalning. Inget vabbande här inte. Och att mammorna måste jobba deltid för man inte har råd att ha ungen på dagis eller fritids. För att dagis kostar flera tusen i veckan även på deltid.

Åh. Tröttsamt.

Andra tröttsamma saker:

Betald/Obetald föräldraledighet
Kompledighet
Sjukförsäkringar
Huslån och räntor
Rattfylla
Kvinnosynen
Koldioxidskatt-debatten

Dagens klagande - check!

Gräsänka

2011-03-21T05:14:00.003+01:00

Nu har han åkt bort i två hela dagar och jag saknar redan. Så dumt men sant. Men inte klaga, inte deppa. Jag lämnar ju honom sen, i fyra veckor.

Bästa helgen på länge, och nu back to the grind. Har bestämt mig att jag minsann inte ska ge vika för ultimatum som egentligen inte finns. Jag jobbar vidare och letar samtidigt nytt jobb. Tänker inte göra det lätt och bekvämt för Chefen bara för att hon vill. Inte mitt problem. Tänker inte göra mig arbetslös och utan inkomst bara för att underlätta för henne. Tough luck. Så jag biter ihop, kämpar på och tänker att snart, snart vänder det.

Medan kvällarna blir mörkare längtar jag till ljusa svenska sommarkvällar, springa barfota på grönt gräs och bara njuta av att vara jag. Snart bara två månader kvar. Pyttelite ju. Två. Två!

It will all be worth it in the end.

The End.

Dilemma

2011-03-16T09:28:00.002+01:00

För att göra en lång historia kort har jag nu två veckor på mig att bestämma mig om jag vill sluta eller ha kvar mitt jobb.

På fredag åker vi till Melbourne och bor på hotell. Stannar tills söndag och jag hoppas att vi efter helgen hittat tillbaka till de vi brukade vara.

Innan jobbproblem, oro och stress.

Hey, ain't life wonderful?

2011-03-11T06:48:00.000+01:00

Om att komma på andra plats

2011-03-11T05:04:00.004+01:00

Det blev inte som jag ville och trots en massa beröm och komplimanger känns det för tillfället bara skit.

Om några dagar kommer jag nog kunna uppskatta den feedback jag fick och känna mig stolt.

Men inte nu. Nu känns det bara så himla hopplöst.

I hate playing the waiting game

2011-03-10T06:02:00.001+01:00

Känslomässigt utmattande är vad det är. Jag har varit så sjukt trött denna veckan. Antagligen för att jag hela tiden är på helspänn och rycker till varje gång telefonen ger ett ljud ifrån sig.

Antagligen blir det inte som jag vill men nu vill jag banne mig veta så att jag börja nästa process, nämligen "att komma över drömjobbet"-fasen.

Varför måste de dra ut på det så himla länge?

Bästa tidsfördrivet ever

2011-03-09T05:59:00.003+01:00

Och ja, du gissade rätt. Jag har fortfarande inte fått besked...

I väntans tider

2011-03-08T01:58:00.003+01:00

Väntar på besked för drömjobbet. De sa att de skulle höra av sig "i mitten på veckan". Vad menas med det, onsdag? Fast här börjar de ju veckorna på söndagar, så betyder det att mitten av veckan är idag, tisdag?

Börjar mer och mer intala mig att det nog inte blir som jag vill, att det inte gick vägen. Analyserar, tänker, funderar och kommer till samma slutsats. De har ju inte kollat mina referenser än, så då måste det ju betyda att jag inte får det? Annars skulle de väl kollat, och jag skulle hört något.

Chefen är tillbaka på jobbet idag efter en veckas semester och direkt gör det ont i magen igen, trycker över bröstet. Det känns hopplöst tråkigt och frustrerande, saker som ska fixas som jag måste göra. Förslag som blir totalt ignorerade och så vidare.

Och så tänker jag att varför, varför kan det inte bara bli som jag vill? Jag vill ju så himla mycket och jag skulle vara så bra.

Överanalyserandet knäcker mig nästan, redan innan jag ens vet. Jag vet ju faktiskt inte ännu. Det behöver inte betyda dåliga nyheter.

No news is good news sägs det ju. Men inte för mig. För mig blir väntan olidlig. Vill bara veta så jag kan gå vidare, acceptera, förstå.

Snart vet jag och det ska bli så skönt. Oavsett om det är bra eller dåliga nyheter.

Svenskt Tenn

2011-03-07T06:11:00.001+01:00

Upptäckte precis Svenskt Tenn.

Hade jag haft 2,560 kr över hade jag köpt denna ljusstake på momangen.

Synd att man inte ska gifta sig, fyller jämnt eller något liknande.

"Jag har aldrig väntat på att bli redo."

2011-03-03T23:36:00.007+01:00

"Jag vet inte hur jag kunnat vara så säker på något jag vet så lite om. Jag vet bara att jag varit övertygad. Om att den där känslan de flesta verka vänta på, den där trygga vissheten om att nu, nu kan den lilla bebisen få komma, bara är en myt. Ett tankefel som får alldeles för många att vänta alldeles för länge. Istället för att bara bestämma sig - nu skaffar vi barn! för att sedan växa in i föräldrarollen."

Det låter väldigt mycket som om jag skrivit hennes tjugofjärde text

Uppdatering: Efter att pappa tittade konstigt på mig (via Skype såklart) och undrade om jag hade något att berätta... Nej, vi ska inte ha barn. Inte än!

Bästa känslan ever

2011-03-03T05:36:00.002+01:00

Fullkomligt överlycklig. Bästa jobbintervjun ever! Inga problem med deras frågor, förberedd till max men klarade ändå av de svåra och oväntade frågorna. Log en massa, kände mig självsäker och fick dem t.o.m. att skratta.

Nu känner jag mig en massa kilo lättare, det är liksom lättare att andas och allt känns enklare.

Även om jag inte får jobbet vet jag att jag nu har två lyckade jobbintervjuer med mig i bakfickan, och en massa mer självförtroende än när jag satt och skakade imorse och tänkte att det här kan aldrig gå vägen.

Nu är det bortom min kontroll, men jäklar vilken känsla att känna sig nöjd och stolt över sig själv, speciellt för mig som är extremt självkritisk.

Får veta i mitten av nästa vecka. Spännande minst sagt!

Torsdag kom alltför snabbt

2011-03-02T00:13:00.002+01:00

Imorgon redan.

Oj va tiden gått snabbt. Jag är inte redo, blir nog aldrig redo.

Jag har förberett och övat och tänkt ut massa bra frågor.

Men så kommer den smygande, krypande. Den där självkritiken. Tvivlandet, tvekandet.

Alltid finns det där, i bakhuvudet...

Åh.

Hoppas, vill, önskar, tror, kan. Vill, vill, vill!

Torsdag den tredje

2011-02-26T11:34:00.001+01:00

Intervju för vill-ha jobbet kvart i två.

Håll tummarna vettja.

Fortsättning följer.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vill-ha jobbintervju!

2011-02-24T01:32:00.000+01:00

Dagens bästa email:

Dear Sofie,

Congratulations, you have been shortlisted for an interview for the position of Graduations Co-ordinator with the University of Ballarat.

Please call 5327 9515 to arrange an interview time by no later than 12.00 noon on Monday, 28 February 2011.

We look forward to hearing from you.

Regards,

Human Resources
University of Ballarat

Vill ha en till

2011-02-17T01:18:00.001+01:00

Lindex igen.

Speciellt snygg eftersom den har lappar på armbågarna. Me like. Är ju besatt av randigt. Gissar att jag kommer spendera en hel del pengar på shopping i juni. Can't wait!

Vill-ha jobbet sökt

2011-02-17T01:13:00.003+01:00

Fingers crossed.

Måste härifrån.

Igår eftermiddag brast det för mig och all styrka och positivitet jag försökt bygga upp raserade på fem minuter. En massa tårar och pojkvänspepp och kramar senare kändes det lite bättre, lite lättare, lite mindre tryck över bröstet.

Aldrig trodde jag att ett jobb kunde ha en sån negativ effekt på en människa, och aldrig trodde jag att det skulle kunna drabba mig.

Ingen person hittades

2011-02-17T01:04:00.004+01:00

När jag flyttade till England i augusti 2008 avregistrerade jag mig hos Skatteverket eftersom jag skulle vara borta från Sverige minst ett år, och då måste man skriva ut sig ur Sverige som "utvandrad". Dock trodde jag inte att mitt personnummer skulle "försvinna".

Iaf. Försökte precis registrera mig på Lindex online eftersom jag vill köpa en tröja online som jag antar inte kommer finnas kvar om 3,5 månad när jag faktiskt befinner mig i Sverige. Fick då ovanstående felmeddelande... Mitt personnummer borde väl fortfarande fungera?

Iaf. Skulle hemskt gärna vilja att nån vänlig själ köpte denna tröjan till mig, mot betalning i juni!

Bild från Lindex Shop Online, tröjan hittar ni här

Vill-ha jobbet nummer ett

2011-02-14T02:58:00.002+01:00

Sista ansökningsdag är söndag. Håller på för fullt med min ansökan.

Har inga större förhoppningar men vill, vill, vill ha!

Tack

2011-02-14T01:14:00.003+01:00

Tack Annika för att du delar med dig av dina texter.

Att läsa det du skriver värmer mig alltid inombords, oavsett ämnet på dina texter.

Det är något som händer i mig när jag läser dig, något obeskrivligt.

Tack.

1 year anniversary

2011-02-10T06:05:00.002+01:00

Idag är det ett år sedan jag satte mig på ett plan med destination Melbourne.

Jag minns det som om det var igår.

Hur nervös jag var, ängslig, orolig, ledsen. Totalt livrädd. Fick något som kan liknas med en mild ångestattack precis innan planet lyfte, när jag insåg hur länge jag skulle vara borta, hur jag nog aldrig skulle komma tillbaka för att bo. Hur rädd jag var för att jag valt fel. Prioriterat fel.

Ett år senare är jag fortfarande livrädd, änslig, orolig och ledsen. Och samtidigt ofta väldigt, väldigt lycklig.

För han som jag prioriterade, han finns ju här. Och hos honom vill jag alltid stanna.

He is my rock

2011-02-09T05:58:00.002+01:00

När jag hatar jobbet.

När jag längtar hem så mycket att det gör ont.

När jag tvivlar på mig själv och vem jag är.

När jag tror att det inte går längre.

Då finns han där.

Alltid.

For what I am when I am with you

2011-02-09T05:56:00.001+01:00

Le Love